Folksam är vänföretag till ett forum som kallas Etikkollegiet. Vi bjuds löpande in till intressanta föreläsningar och diskussioner som ordnas i Kollegiets regi. Under gårdagskvällen var den inbjudne talaren Leif Pagrotsky och ämnet var eurokrisen. Leif var redan under folkomröstningskampanjen 2003 en uttalad kritiker till eurosamarbetet och gårdagens debatt kom mycket att präglas av den debattartikel som han nyligen publicerat i Financial Times.
Där presenterar Leif en utmanare till de två ”givna” grupperna av skurkar som kan ställas till svars för den uppkomna ekonomiska situationen; politiker och banker och dess bankirer nämligen de politiker och tjänstemän som skyndade igenom eurosamarbetet utan att ta notis av, utreda, beakta eller bygga in skydd för, de risker som detta nya monetära system skulle medföra. Trots protester från enstaka politiker och tjänstemän, avvek man inte från den inslagna vägen utan var övertygade om att de eventuella problem som skulle kunna uppstå skulle gå att lösas.
Fullständig enighet nås nog sällan i någon diskussion som samlar så många debattglada och intresserade personligheter som detta Kollegium. För egen del, med en bakgrund inte bara för Ja-sidans kampanjorganisation i eurovalet utan även i organisationen Ja till Europa inför EU-folkomröstningen 1994, är det klart att Leifs argument inte är samma som mina egna.
Det som dock lyftes fram, att när den homogena starka skaran beslutsfattare får korn på ett spår så väljer man ofta att isolera sig och utesluta mottyckare och skeptiker, är nog en sanning som vi alla kan känna igen. Att någonstans i klyschan ”ändamålen helgar medlen” så väljer man att inte lyssna på de ”djävulens advokat”, ”motvallskärringen”, ”dysterkvisten” eller vad den nu må kallas, utan man fortsätter på den inslagna vägen. Den tid, den politik, och den insats och mod det krävs att stoppa ett projekts skenande framfart, är inte alltid görbar.
När en ledande befattningshavare inom HQ-bank slog larm om att allting inte stod rätt till, bemöttes hon av kalla handen. Ingen ville ta hennes negativa larm på allvar då det stred mot den satta agendan, de positiva bilder som målats upp och de stundande kvartalsboksluten. Larmen togs inte på allvar, kvinnan hoppade av och vad som hände med HQ-bank vet vi väl vid det här laget.
Eller varför inte ta ett exempel som ligger fotbollssupportern och göteborgaren Leif nära om hjärtat – hans älskade Örgryte IS totala ekonomiska genomklappning. Trots till synes evigt starkt stöd bland sponsorer, trots givna ekonomiska intäkter från förbund, åskådare och försäljning av spelare, så lyckades inte Örgryte ordna upp sina affärer i tid och gick som första svenska elitklubb i konkurs förra året och spelar nu i landets tredje division. Exakt vad som har förekommit i Sällskapets styrelserum är mig inte känt, men det är rimligt att anta att den eller de personer som eventuellt på ett tidigt stadium slagit larm om att någonting inte stämmer när man jämför plus och minuskontona, inte heller vann det gehör som behövs.
Vad har vi då lärt oss av att inte bygga in nationella kontrollmekanismer och styrinstrument i eurosamarbetet, att inte lyssna på varningssignaler om akut ekonomiskt läge i HQ-bank eller i Örgryte IS. Tja, säkert ingenting. För flockmentaliteten och ivern kommer säkert att bestå. Kanske är vi för fega, kanske är vi för ambitiösa i vår iver att iscensätta och fullborda det vi har gett oss an för att våga stanna upp, lyssna och analysera. Oavsett vad vi arbetar eller vad våra hjärtan klappar för, kan det nog vara värt att tid till annan stanna upp och lyssna både på våra egna känslor och farhågor, men även när andra försöker säga oss någonting. Någonting som vi kanske inte vill, men måste, höra. Det är just de nyheterna som är de jobbigaste.